Skrivet av: Elisabet Nielsen | 28 oktober, 2016

Just nu står den här bloggen vid ett vägskäl

Det här är en av flera bloggar jag startade under 2012, i spåren av dokumentären ”Du är Googlad”. Dokumentären visade såväl vikten av som värdet av en tydlig, väl definierad och väl genomtänkt närvaro på nätet.

Den gången hade jag en tydlig plan för den här bloggen. Den skulle vara min seriösa blogg, där jag tog upp frågor som var viktiga för mig. Men snart nog sladdade den av tidsbrist och brist på reellt intresse och energi ut i spenaten. Och fastnade väl sedan mer eller mindre där. Månaderna gick, utan att någonting blev skrivet. Och med tiden blev månader till år.

Just nu står den här bloggen vid ett vägskäl. Frågan är om jag skall försöka uppbåda energi och intresse för att fullfölja tanken på en mer seriös blogg eller om jag skall skrota den befintliga bloggen helt och börja om med någonting roligare. Eller om jag kan finna en medelväg, en väl avvägd blandning av seriöst och roligt.

Funderingarna är många, idéerna likaså.

Annonser
Skrivet av: Elisabet Nielsen | 8 januari, 2014

Varför är det så svårt att köra sakta?

30-skyltPå nyheterna i morse talades det om att tusentals bilister fått böter för fortkörning utanför skolor. Tendensen att inte respektera hastighetsbegränsningarna utanför skolor är på inte sätt nya, redan när jag övningskörde i slutet på åttiotalet blev jag medveten om problemet. Det hände nämligen varje gång jag körde en trettiosträcka förbi en skola. När jag sänkte farten kunde vägen ligga tom bakom mig men innan jag närmade mig skylten där fartbegränsningen upphörde hade jag en irriterad svans bilister som kört ikapp mig i hasorna och uttryckte sitt missnöje med tutningar.

Jag måste erkänna att jag satte en ära i att ligga så nära mittlinjen som möjligt för att inte underlätta omkörningar. Jag höll trotts allt trettio – eller möjligen tjugonio eller tjugoåtta kilometer i timmen – och jag ville definitivt inte uppmuntra någon att överskrida fartbegränsningen. Det blev litet av en sport att absolut inte trampa på gasen innan hela bilen passerat 50 eller 70 skylten.

Vad som inte sades på nyheterna i morse, men däremot nämnts i nyhetssändningar längre tillbaka, är att en del av fartsyndarna – men långt ifrån alla – är föräldrar som lämnat eller hämtat sina barn vid skolan. Jag får lov att erkänna att detta har förbryllat mig. Föräldrar om några borde väl se, förstå och respektera säkerhetsaspekterna bättre än några andra?

Eller handlar det om ett klassiskt fall av egna barn och andras ungar?

Skrivet av: Elisabet Nielsen | 18 februari, 2013

Du är Googlad – en lärorik resa

Det är inte fullt ett år sedan jag såg Dokument Inifrån dokumentären Du är Googlad av Johan Ripås med experterna Nikke Lindqvist, Mathias Klang och Brit Stakston.

Det var första gången jag hörde namnet Tina Ax. Jag känner inte Tina och kommer inte att uttala mig vare sig för eller emot henne eller hennes sak. Däremot fick hennes historia – hennes och de andra historierna i dokumentären – mig att inse att man tar en risk om man lämnar fältet fritt på Internet för andra att tala i ditt namn.

Dokumentären Du är Googlad var på många sätt en väckarklocka när det gällde vikten av att värna sin egen identitet på nätet. Att vara sin egen röst på nätet och inte låta den överröstas, tystas eller ge någon möjlighet att nyttja den genom själv välja att vara tyst. Eller frånvarande.

Det var början på ett intensivt arbete att lägga beslag på min plats på Internet. Det har lett till ett flitigt twittrande och ett twitterflöde fyllt med röster som har intressanta, spännande, viktiga och angelägna saker att säga. Det har lett till att jag håller på att bygga upp tre bloggar, inbördes ganska olika. Denna, där jag tar upp frågor som intresserar mig och som känns angelägna, min ekoblogg där jag tar upp erfarenheter av ekologisk hud- och hårvård samt en mer personlig blogg.

Och det har lett till att jag har en ny och modern hemsida istället för en halvt havererad och övergiven kvarleva från det entusiastiska hemsidesnickeriets glansdagar kring millennieskiftet (i internettid räknat – ungefär webbens Juraperiod). Den, som 2012 fungerade mer som en bojsten än ett flöte på webben.

Det har också lett till att jag bland annat följer Nikke Lindqvists och Brit Stakstons intressanta och lärorika bloggar. Jag har tagit upp delar av detta tidigare, om än i ett vidare perspektiv, i ett av mina första inlägg på den här bloggen Information – vattendelare, klassfråga, världsbild. Men kanske är det tid att vända och vrida på pusselbitarna igen och sammanfatta denna spännande, utvecklande och angelägna resa.

Jobbigt? Javisst. Men också otroligt lärorikt och jag har haft mycket roligt under resans gång. Tack vare Du är Googlad har jag lärt mig behärska flera nya sociala medier och plattformar. Jag har testat gränserna, för såväl mina kunskaper som min förmåga att ta till mig ny teknik och nya medier och funnit att de är betydligt vidare än jag trodde. Jag har också funnit att jag har någonting att säga. Och inte den bittersta lust att vara tyst.

Dokumentären Du är Googlad finns tillgänglig på sin egen hemsida. Dessutom finns den på YouTube.

Skrivet av: Elisabet Nielsen | 5 februari, 2013

Frustrerad på bemannings- och rekryteringsbranschen

Jag har genom åren blivit allt mer frustrerad på bemannings- och rekryteringssajter som konsekvent – och ologiskt – är baserade på yrkesroll istället för kompetens. Vad tusan spelar det egentligen för roll i vilken yrkesroll man inhämtade en specifik kompetens?

Som det är nu får man antingen avstå från att registrera en viss kompetens (eftersom man aldrig arbetat i den yrkesroll som kompetensen anses sortera under) eller skarva och påstå att man jobbat i sagda yrkesroll. Det är otillfredsställande, det är missvisande – och en massa extraarbete för att smuggla in informationen i strid med databasens uppbyggnad.

Som jag ser det står dagens uppbyggnad av bemannings- och rekryteringsbranschen som ett felinställt filter som står mellan arbetsgivarnas behov av specifik kompetens och de arbetssökandes faktiska (inte yrkesrollsetiketterade) kompetens. Med andra ord fungerar de olyckligtvis som en bromskloss istället för en förmedlare.

Vi har en arbetsmarknad som skriker efter rätt kompetens och arbetssökandes vars kompetens inte kan ta sig igenom filtret eftersom den inte ingår i en av bemannings- och rekryteringsföretagen fördefinierad yrkesrollskarakteristisk.

Branschen skulle behöva tänka om och omstrukturera sina databaser så att arbetssökande fritt kan lägga in sin kompetens, kunskap och erfarenhet under fördefinierade – men inte yrkesrollsbaserade – områden. T ex kontor, data, information, försäljning, logistik, säkerhet, ekonomi, lager, juridik, pedagogik etc. För att alla skall kunna lägga in sin kompetens – all sin kompetens, utan restriktioner – på det att all kompetens som verkligen finns tillgänglig också skall nå arbetsmarknaden.

Ett område som är sorgligen styvmoderligt och amatörmässigt behandlat är språkkunskaper, vilket med tanke på den allt mer ökande globaliseringen är synnerligen beklämmande. Språk borde delas upp i fler kategorier än vad som idag är brukligt, då språkkunskaper kan vara ojämna beroende på hur man använt dem. Och nivåerna skall definitivt inte vara några av bemannings- och rekryteringsbranschen godtyckligt framtagna språknivåer som skiftar från databas till databas.

Den gemensamma europeiska referensramen för språk – lärande, undervisning och bedömning (CEFR) – är en riktlinje utarbetad av Europarådet för att beskriva färdigheter inom främmande språk. Mer information finns att läsa på Wikipedia, på såväl svenska som engelska, på Counsil of Europe Education and Languages, Language Policy samt på Folkuniversitetets sida om språknivåer för inplacering i lämplig språkkurs.

Referensramen består av olika nivåer (A1 – C2) med klara beskrivningar för att mäta vilken färdighet man har inom ett visst språk baserat på hör-, skriv-, tal- och läsfärdigheter. Den utvecklades för att vara en gemensam grund för människor som arbetar med moderna språk i Europa vid utarbetande av läromedel, examina, kursplaner och läroplaner.

Att inte använda denna gemensamt fastställda referensram utan istället uppfinna hjulet på nytt – och den här gången gärna göra det ovalt, eller varför inte åttkantigt? – är det någonting annat än ren idioti?

Kategorierna bör följa den gemensamma europeiska referensramen för språk:

Förstå
Hörförståelse
Läsförståelse

Tala
Muntlig interaktion
Muntlig produktion

Skriva
Skriftlig färdighet

Personligen förstår jag talad engelska alldeles utmärkt och behöver sällan se på översättningstexten på tv. Jag läser skönlitterära texter fullständigt obehindrat, jag tänker oftast inte ens på vilket språk jag läser, och jag kan läsa de flesta faktatexter som inte är allt för späckade med tekniska eller branschspecifika termer. Däremot befinner sig inte tal- och skrivförmåga på samma nivå. Jag gör mig förstådd, men det är inte precis någon affärsengelska.

För min egen del skulle min språkprofil se ut ungefär så här:

Förstå
Hörförståelse        C2
Läsförståelse        C2

Tala
Muntlig interaktion    B1
Muntlig produktion    B1

Skriva
Skriftlig färdighet    B1

Vilket inte är någon dålig profil – men inte heller perfekt. En mer verbal person skulle säkert få högre nivåer på i kategorin Tala men kanske inte riktigt lika hög på Läsförståelse. Kontentan är arbetsgivaren skulle få en betydligt tydligare och korrektare bild av vilka språkkunskaper de tilltänkta kandidaterna till tjänsten har.

Modersmål, som vissa bemannings- och rekryteringsföretag använder sig av, är ett en smula flytande begrepp. För även om ett språk är en persons modersmål betyder det inte att denna/denne behärskar det till fulländning. Skälen kan variera. Kanske lämnade personen hemlandet före skolåldern och förstår språket perfekt i tal och själv tala det flytande, eftersom det var det språk som talades i hemmet, utan att kunna läsa eller skriva mer än hjälpligt. För den som har svenska som modersmål gäller det samma, den som kämpat sig genom skolan trots svårigheter med läsande och skrivande har dessvärre inte haft möjlighet att tillgodogöra sig sin rättmätiga del av vår språkliga skatt.

Vill man behålla modersmål som begrepp bör även det kompletteras med den gemensamma europeiska referensramen för språk.

Det finns oändligt mycket mer som behöver ses över om bemannings- och rekryteringssajters databaser skall kunna bli det effektiva och slagkraftiga verktyg mellan arbetssökandes faktiska (inte yrkesrollsetiketterade) kompetens och arbetsgivarnas behov av specifik kompetens som det skulle kunna vara. Istället för ett felinställt filter som har svårt att leverera någonting annat än lagom och yrkesrollsstandardiserad kompetens.

Men detta är några av mina hjärtefrågor.

Skrivet av: Elisabet Nielsen | 3 september, 2012

Tankar väckta av en gammal Metro

För någon tid sedan, när jag rensade ur sommarens olika väskor för säsongen, hittade jag en gammal tilltufsad Metro. En tidning jag måste ha snappat åt mig en junidag när jag passerade pendelspärren men sedan aldrig kommit att läsa. Jag läste den inte den dagen heller, nyheterna hade med råge passerat sitt bäst före datum. Däremot kastade jag en blick på rubrikerna innan jag förpassade tidningen till pappersåtervinningen. Och nog fångade rubriken på förstasidan uppmärksamheten:

”Terrorister ska stoppas från att nå Reinfeldt”

Som den galghumorist – med ett överskott av livlig och lättriggad kreativ fantasi – jag nu en gång är kunde jag inte låta bli att undra huruvida man avsåg skäggiga, fundamentalistiska gentlemän i mellanöstern som fått väl mycket sol på hjässan. Eller befarade man att infödda svenska medborgare slutligen hade fått nog?

Alla dessa människor – väljare och svenska medborgare – som har råkat ordentligt i kläm mellan de tumskruvar och rävsaxar som Alliansens arbetslinje i samverkan med en skakig arbetsmarkand, en oviss finansmarknad och nedskärningar i det sociala försäkringssystemet utgör?

Eller alla de som har drabbats av privatisering för privatiseringens skull när det gäller äldreomsorg, sjukvård, skola och barnomsorg till vinstdrivande bolag som inte på långa vägar levererar vad som utlovats? Där kanske Caremas vägande av blöjor får tjäna som avskräckande exempel för en hel bransch som fullständigt förlorat respekten för sina kunder – och då framförallt för sina slutkunder.

Eller alla de som känt sig otrygga i processen ”köp era allmännyttiga hyresrätter, era otacksamma lurkar som inte fattar att vi vill ert bästa – och givetvis vet mycket bättre än ni själva vad som är bäst för er” när de varken har råd att köpa lägenheterna eller är trakterade av att bli hyresgäster hos sina grannar? De som inte har råd att köpa sina lägenheter – av ovan nämnda anledningar. Som inte får lån. Också detta en effekt av ovan nämnda anledningar. Som inte vågar dra på sig riskerna och kostnaderna, av – gissa vilka! – anledningar.

Alla som har sett bankernas och bolagens bonuskaruseller spinna loss medan de själva förpassats från den vinnande till den förlorande sidan av jobbskatteavdragen? Som har sett festandet för sina egna skattekronor och undrat om tankeverksamheten hos myndigheter, statliga bolag och stiftelser plötsligt upphörde? Eller alla som dag efter dag drabbas av förseningar i en underprioriterad, eftersatt och sorgligt underdimensionerad kollektivtrafik?

Bara en galghumorists stilla undran. Nästa tanke som slog mig var betydligt mörkare. Att jag nog inte skulle vilja gå omkring i Reinfeldts skor. Sverige må vara ett fredligt litet land långt uppe i norr men mordet på Anna Lindh, det alltjämt ouppklarade Palmemordet och den planerade kidnappningen av dåvarande arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon på sjuttiotalet visar med oönskad tydlighet att även här kan politiskt engagemang betinga ett högt pris. Vare sig hotet kommer utifrån eller inifrån.

Skrivet av: Elisabet Nielsen | 2 september, 2012

Om man tänker efter när det gäller kvotering

Det finns många åsikter om kvotering som styrmedel för att att få in fler kvinnor i ledningsgrupper och styrelserum. Vissa menar att det är den enda vägen, andra att det bara är en av många möjliga vägar och andra åter vill absolut inte – under några som helst omständigheter – sätta sin fot på den vägen. Företagen vill inte, de vill själva kunna välja vilka som sitter i deras styrelser och vem som leder företaget och menar att kompetensen enbart måste avgöra. Andra är kanske mer positiva, kanske för att de ser fördelarna med en mer blandad styrelse och fler perspektiv på världen – och den goodwill en hög andel kvinnor i styrelse kan medföra i media och opinion. Vissa kvinnor vill, de ser det som enda chansen att bryta igenom det omtalade och omdebatterade glastaket. Andra vill inte alls – det sista de vill är att bli inkvoterade på grund av sitt kön – och delar därmed företagens åsikt att enbart kompetensen måste avgöra.

Jag skall inte ge mig in i den debatten. Vad jag börjat fundera på är om man bara tittar på toppen av isberget. Vad händer om man vänder på frågan? Om man dyker under ytan och tar en närmare titt på isberget under vattenytan – i det här fallet bolagsledningar och styrelserum fulla av män i slips och kostym. Då börjar man undra. Har det satts ett likhetstecken mellan kompetens och innehav av Y-kromosomer?

Kanske har vi betraktat kvotering som medel och metod för att få in fler kvinnor i ledningsgrupper och styrelserum ur fel perspektiv.

Kanske behöver vi inte börja kvotera in kvinnorna.
Kanske behöver vi tvärt om sluta upp att automatiskt kvotera in männen.

Skrivet av: Elisabet Nielsen | 1 september, 2012

Om man tänker efter när det gäller kvinnolöner

Det talas så mycket om låga kvinnolöner och lågavlönade kvinnor, om kvinnodominerade yrken och kvinnofällor. Och när en yrkeskår eller en yrkesgrupp börjar bli kvinnodominerad inträffar alldeles för ofta ett säreget fenomen. Löneutvecklingen börjar sakta in. Kanske till och med avstanna. I värsta fall halka efter jämfört med andra, motsvarande yrkesgrupper.

Varför? Jo, yrket och yrkesrollen håller sakta på att omvandlas till ett kvinnoyrke.

Ibland undrar jag om det är därför det går så trögt att få in kvinnor i ledningsgrupper och styrelser. De inser nog, männen i slips och kostym i styrelserummen, vad klockan är slagen den dag femtioen procent av dem vore kvinnor. VD? Ett kvinnoyrke?

Oh, fasa – vad skulle hända med lönen? Med bonusen? Med förmånerna?

Men en styrelse med enbart män har ofrånkomligen bara halva mänsklighetens perspektiv på världen. Inte undra på om de stundtals kör i diket eller sladdar ut i spenaten. De är blinda på ena ögat.

Men är de låga kvinnolönerna till gagn för samhället? Sjuksköterskor och undersköterskor billigt till vården? Till äldrevården? Personal till barnomsorg, skola och serviceyrken? Möjligen – ett ytterst tveksamt möjligen – på kort sikt. Absolut inte på lång sikt. God och trygg vård måste få kosta, det samma gäller äldrevården och hur länge kommer vi som medborgare och väljare att acceptera överfulla barngrupper och en skola satt på undantag?

Låga kvinnolöner innebär också att halva befolkningen kommer att ha en pension som inte är värd namnet. De gör också att halva befolkningen inte har den köpkraft de skulle kunna ha och som ekonomin skulle behöva. Vi får ett samhälle som ständigt snubblar eftersom vi tar olika långa steg med höger och vänster fot.

Så vad kan man som individ göra åt låga kvinnolöner? Klaga? Vi har försökt det. Länge. Väldigt länge. Låta facket förhandla? Jo, nog har vi försökt det med. Och visst, det hjälper. En smula, varje gång. Och utan facket skulle det vara sju resor värre.

Men det är dags att sluta hymla. Att lägga korten på bordet. Att inte längre stillatigande acceptera ett systematiskt sopande under mattan av en fråga så elementär för halva sveriges arbetsstyrka.

Kvinnolöner!

Sätt strålkastarljuset på dem – dra fram dem ur dunklet och skuggorna och håll upp dem för världen för vad de är. Lön. Och kvinnolön. Som om det förutsätts en skillnad. Men lön. Inte manslön.

Kvinnolöner? För katten, om arbetaren är värd sin lön så borde väl arbetaren vara värd samma lön för samma arbete även om hon råkar vara kvinna?

Kvinnolöner? Men manslöner då? Ingen talar om manslöner. Ingen nämner att manslönerna är för låga, att manslönerna släpar efter.

Manslön. Kanske är det dags att att ta till sig det begreppet och använda det? Som kvinna, i kampen mot kvinnolönerna.

Så nästa gång det är dags för – brr! – löneförhandling är det också dags att sluta hymla. Låt dem inte komma undan, inte igen! Lyft huvudet, se dem i ögonen och säg:

”Jag är förbannat stolt och tacksam över att vara kvinna. Men jag vill ha en manslön – inte en kvinnolön!”

Och när de frågar – för de kommer att fråga, om inte annat så vad tusan du menar – så är svaret antingen:

”Jag vill ha exakt samma lön som ni skulle erbjuda mig om jag vore man!”

Eller: ”Jag vill ha exakt samma lön som ni skulle erbjuda en man för det här jobbet!”

Skrivet av: Elisabet Nielsen | 19 maj, 2012

Information – vattendelare, klassfråga, världsbild

Vi står vid en vattendelare, en vattendelare vi varit på väg emot länge. Ända sedan datorerna tog klivet ut ur datahallarna och upp på människors skrivbord – och in i deras hem – och nätet gick från att vara ett militärt och forskningsbaserat nätverk till att bli World Wide Web.

När människorna släpptes in – eller kanske ut – på nätet uppstod nya informationsflöden. Man började urskilja vilka som tog för sig, som tog plats på nätet och utforskade och undersökte de möjligheter som öppnat sig. Som kanske snubblade och föll, men ändå reste sig och stretade vidare. Andra var kanske svårare att urskilja, en frånvaro är inte lika påtaglig som en närvaro. Inaktivitet är, om den inte uppmärksammas, inte lika påtaglig som aktivitet.

Vi är på väg från en värld till en annan. I den värld vi lämnar bakom oss var information om inte sällsynt så åtminstone inte helt enkel att få tag på för vem som helst. Den värld vi i allt snabbare takt är på väg in i är en värld där all upptänklig information finns ett par knapptryck bort. Det gäller bara att tolka den. Att förstå hur man sållar agnarna från vetet.

Förmågan att ta till sig och tolka information från nätet formar vår världsbild

Vi har varit på väg länge, kanske utan att ens inse det. Här är vi nu, vid en vattendelare som kanske till och med är ännu mer avgörande än uppkomsten av webben. Vi är – såväl som människor som medborgare, utan att ens märka det själv – på väg att sorteras upp och grupperas som individer som har eller saknar förmågan att ta till oss, tolka och utvärdera information från internet. Kalla denna förmåga analogt eller digitalt tänkesätt – eller kanske analoga eller digitala värdegrunder. Eller vad du själv vill. Den springande punkten är att denna förmåga formar våra värdegrunder och därmed följande världsbild och verklighetsuppfattning.

De som har fallenhet för att ta till sig och analysera informationen på internet får ett försprång som bara kommer att växa. De som saknar förmågan hamnar sakta och närmast omärkligt i ett slags informativt utanförskap. Hur man än vrider och vänder på det är det en klassfråga. Kanske inte i traditionell betydelse – och det är det som är själva vattendelaren.

Till skillnad från andra klassfrågor hänger den här i hög grad på oss själva. För en medelålders kulturkofta på Södermalm som tycker att det där med internet känns riskabelt och kanske en aning smaklöst, eller en välbeställd pensionär på Lidingö som tycker att allt som har med datorer att göra är komplicerat, löper lika stor risk att hamna på galen sida vattendelaren som en tonårig byggstädare från Brandbergen med ofullständiga betyg eller en nyanländ invandrare i Rinkeby med bristfälliga språkkunskaper.

Vi står vid vattendelaren. Hur vi förhåller oss till informationen på internet formar våra värdegrunder, vår världsbild och vår verklighetsuppfattning. Det är en klassfråga på så vis att de som klarar av att ta till sig och analysera information från nätet utvecklas till välinformerade informationsbrukare medan andra, som inte förmår ta till sig informationen hamnar i ett informativt utanförskap. Men det är en klassfråga som delvis ligger i våra egna händer.

Det första steget är det allra svåraste. Att ta till sig information.

För den som saknar vana vid nätet är kruxet att man formligen översköljs av en tsunami av ostrukturerad information. Det är som att sitta på i en livbåt på en informationsocean som sträcker sig ut mot alla horisonter. Man är omgiven av den – och har ingen som helst aning om hur man skall börja. Eller var. Eller åt vilket håll man är på väg.

En av de stora utmaningarna i sammanhanget är de dramatiskt förändringar medielandskapet genomgått de senaste decennierna. Public servicemonopolet har brutits och antalet radio- och tv-kanaler har ökat dramatiskt. Under samma tid har internet vuxit från någonting perifert till att bli en integrerad del av vår tillvaro. Vi har idag nära nog obegränsad tillgång till information och nyhetsflöden från större delen av världen.

Detta är givetvis mycket positiv. Men med ett ökat utbud av medier följer också ökade skillnader i nyhetskonsumtion. På sikt kommer de medier och det medieinnehåll människor väljer att ta del av att påverka deras verklighetsuppfattning och åsiktsbildning samt, i förlängningen, deras politiska beteenden.

Vissa informationskällor är pålitliga, andra tveksamma och andra åter direkt felaktiga. Det enda råd jag kan ge är att du måste välja dina källor med omsorg. Börja med etablerade, seriösa källor som nyhetskanaler, myndigheter och institutioner och arbeta dig ut därifrån. Läs med ett kritiskt öga och lita inte blint på allt.

När det gäller sökningar på nätet är det bäst att håll i minnet att Google försöker gissa sig till vad du vill, vilket leder till att de inte ger dig de sökresultat du vill ha utan snarare de resultat de utgår från att du vill ha. Om du är tveksam till de sökresultat Google levererar är utvägen att vara otrogen. Pröva alternativa sökmotorer, t ex Altavista eller Bing.

Nästa steg är inte heller enkelt. Att ta plats på nätet.

Att lära sig hantera digitala medier och etablera en egen, digital identitet på nätet är en process som kräver såväl engagemang och intresse som uthållighet och tålamod. För det kommer att kräva ett målinriktat och tålmodigt arbete som aldrig tar slut. Nätet vilar inte, det är i ständig utveckling och omdaning. Om man en dag tror att man är klar, att man nått ända fram – innebär det snarare att man har tröttnat på att försöka hålla jämna steg med utvecklingen. Den dag tanken föresvävar en att nu, nu är jag klar inser man snart att nätet, bakom ens rygg, skenar ifrån en. För nätet vilar inte, tro aldrig det.

Men hur mycket engagemang, hur brinnande intresse och hur tålmodigt arbete man än lägger ned – så räcker det inte med det. Det behövs kunskap också. Ah, du behöver inte vara IT-expert, inte alls. Nätet skall inte – och bör inte – vara förbehållet en initierad medieelit. Men en smula kunskap om hur ens dator fungerar och hur nätet fungerar, en smula hum om säkerhet och grundläggande kunskap om vad man får och bör göra på nätet är bra att ha. Eller skaffa sig. I annat fall kan du finna att du är ute på tunn och vattensjuk våris.

Den sista punkten – vad man får och bör göra på nätet – kan sammanfattas som vett, etikett och omdöme. Det som hamnar på nätet, stannar på nätet. För gott.

Den som inte förstår vilka konsekvenser det innebär bör se dokumentären Du är Googlad.

För egen del nöjer jag mig med att belysa ett par relaterade punkter som, även om de flera gånger skapat uppståndelse i medierna, inte riktigt tycks väcka någon insikt. Så, här är de i alla fall:

  • Regel 1 A
    Kalla aldrig chefen för åsna (eller värre) på nätet.
  • Regel 1 B
    Skriv inte nedsättande om företaget, dess verksamhet eller dess kunder. Eller hur trist du tycker det är att jobba där.

Hur frestande det än kan vara. Du vet aldrig när du blir googlad och dylika odiplomatiska små incidenter kan visa sig vara, ah – karriärhämmande. I värsta fall, och det är de fallen som då och då dyker upp i nyheterna, kan de förpassa dig från den vinnande sidan av jobbskatteavdragen till den förlorande.

Jag hoppas jag inte avskräckt er. Jag hoppas ni har modet och nyfikenheten att paddla nedför den digitala flodfåran och upptäcka och utforska nätet alla möjligheter. För vad ni än tror, behövs ni. Det är era röster, era åsikter och intressen och ert engagemang som berikar nätet.

Som skrivande informatör är jag intresserad av informationsflödet på internet. Det är därför jag är här, jag utforskar just nu hur nya plattformar skapar nya fåror för information. Inspirerad av Johan Ripås dokumentär, Du är Googlad, och experter som Nikke Lindqvist, Mathias Klang och Brit Stakston har jag vid vattendelaren valt den digitala vägen.

Skrivet av: Elisabet Nielsen | 17 maj, 2012

Om man inte kan lita på vatten

För hur är det egentligen med vårt dricksvatten?

dricksvattenDen frågan tog Mikaela Åkerman upp i artikeln Stora brister i dricksvattenkontroll på SvD Nyheter och man behöver bara erinra sig problemen i Östersund och Skellefteå 2010 – 2011 för att förstå hur omfattande konsekvenserna skulle kunna bli. För det är inte utan att artikeln oroar en. Livsmedelsverket drar efter en granskning slutsatsen att det finns stora brister i kontrollen hos såväl kommunerna som i producenternas egen kontroll. Granskningen, som omfattade 80 kommuner, genomfördes under åren 2007 – 2010 och omfattade dels miljö- och hälsoskyddskontorens kontroll av dricksvattenproducenter och dels producenternas egen kontroll.

ett_glas_vattenVid alla kontroller upptäcktes brister. Hos kommunerna var dricksvattenkontrollen alldeles för lågt prioriterad. Ofta p g a av att övergripande strategier saknades eller var bristfälliga, det samma gällde dokumenterade rutiner för hur kontrollerna skulle gå till och hur resultatet av kontrollerna skulle bedömas saknas. Ett annat problem var svårigheterna de som ansvarade för kontrollverksamheten hade att föra fram budskapet till beslutsfattarna, framför allt lokala politiker, som avsatte resurser för verksamheten. Politikerna saknade vanligtvis specialkunskap inom området och behövde konkreta och överskådliga argument från tekniker och experter. Kunskapsnivån hos politikerna behövde höjas, teknikerna och experterna behövde bli tydligare.

Samtidigt hade var femte dricksvattenanläggning återkommande problem med kvaliteten på dricksvattnet och Livsmedelsverkets kontroller visade på stora brister även i producenternas egen kontroll. Allra sämst var man, inte oväntat, på att informera konsumenterna om dricksvattnets kvalitet. Där nio av tio fick anmärkningar. Och just det är någonting jag själv upplevt. För några år sedan blev vår förort plötsligt helt utan vatten. När det återvände var det brunt. Som riktigt klent kaffe. Ingen information. Överhuvudtaget.

Så småningom, edrickbart_kranvattenfter mycket spolande, började vattnet klarna. Men det hade ett oljigt, oaptitligt utseende. Det blev till att köpa dyrt flaskvatten. En lång tid framöver. Dyrt, onödigt, tungt att släpa hem – och inte särskilt miljövänligt. Senare läste jag i lokaltidningen att ett företag i industriområdet vid detta tillfälle tagit ut för mycket vatten vilket tydligen lett till att vattnet missfärgats av rost.

I Östersund drabbades 2010 flera tusen människor av magsjuka när parasiten cryptosporidium tagit sig in i dricksvattnet. Senare drabbades också Skellefteå av ett liknande utbrott.

Vi tar drickbart, ofarligt vatten för givet
Vi borde kanske inte göra det. För kan vi lita på de som bär ansvaret för att producera och distribuera vattnet från dricksvattentäkten till våra kranar har full kontroll över vattnets kvalité? Hur står det till med dricksvattnet i din kommun?

Visste ni förresten att vatten och dricksvatten har en egen dag? Världsvattendagen, den 22 mars. Det visste inte jag, man lär sig mycket på nätet. För mer information, se Världsvattendagens hemsida.

ett_glas_vatten_01Dricksvatten är vårt viktigaste, mest livsnödvändiga livsmedel
Det är hög tid att det får den uppmärksamhet, den respekt och den omsorg det förtjänar. Hos kontrollmyndigheter, hos de som producerar och distribuerar dricksvatten, men även hos ansvariga politiker och oss som konsumenter.

För om vi inte kan lita på vårt vatten – vad kan vi lita på då?

Kategorier

%d bloggare gillar detta: